tanke till hjärta

Tanken är tolkande
Människan är tolkande intill den stund hennes tankesinne är hennes styrroder.

det måste vara så intill dess hon inser intill dess tanken inser skålens egentliga bräcklighet,
en gång
flera gånger såg hon
den nu varande människan
jordens skönhet
låt oss för enkelhetens skull säga
såg hon från ovan denna så oändliga skönhet

varje detalj
varje enaste detalj
varje andning

människan, den blivande människan såg jordens kropp
moderns kropp
fylldes av längtan in
fylldes av födslolängtan

så många gånger har jag nedtecknat dessa ord:
barnet är världen är varat
om barnet ej tillåts vara varat
vara varat med allt det
allt vad det innebär
av glädje av lycka arg ledsen
helt enkelt vågdalar vågtoppar eller bara vågor
om barnet ej tillåts utforska naturligtvis i kärleksfull närhet, alla vågor
sin kropp
sina sinnen

hur skall barnet då nöta livets vågor

jag skriver ej: låt barnen leva ut allt
jag skriver och säger:
var närvarande
var närvarande med barnet
var barnets närvaro i nuet
var barnets förlängda hand

barnet lär sig i den i den nu snart vandrade
ännu vandrande epoken vissa rester kvarstår att förändra har behov av varsamhet
barnet lär sig i den i den nu snart vandrade epoken:
du får inte

så är barnet plötsligt en tonåring vilken säger:
jag får

så är tonåringen plötsligt vuxen, en vuxen vilken säger:
jag får
är fri från alla får inte och sitter ännu mer fast i får inte

Genom ett icke utforskande lärs barnet via tanken livet.
barnet matas i huvudet samt drabbas av inre stress ty det barnet så tydligt ser är det barnet såg där från ovan. Det stämmer inte.
Det råder faktiskt förvirring – totalförvirring.

genom ett icke utforskande av skönheten barnet den blivande människan såg lärs barnet via tanken livet. barnet matas i huvudet, drabbas av inre stress och blir tanke, blir mer eller mindre huvudet.
och

Och naturligtvis måste den människan tolka.

Tanken är tolkande
Människan är tolkande intill den stund hennes tankesinne är hennes styrroder.

det måste vara så intill dess hon inser intill dess tanken inser skålens egentliga bräcklighet,
då släpper hon tanken, söker ej hålla fast den. kanske säger människan: lägg dig här och vila i min hand.
människan släpper tanken söker ej hålla fast eller hindra, hon släpper tanken den susar genom henne, tanken rör vid men fastnar ej.
i den stillheten stiger individen fram

Stiger individen fram helt utan tolkande.
Individen är friseende förstående vara ur hjärtat.

30 december 2009

ett hus står i markens händer
regn flödar sånger
vatten flödar sjunger i stupränna
träd växa runt om släpper blad däri
vattnet stannar
sköljer över kanter

vår sommar höst
vinter

nordanvind andas isen lägges
stupränna är isvaka
istappar vackra hänga
hängen fyllda med liv

hus
kropp
moder
en moder är havande
slemproppen släpper
barnet föds

isen släpper våren sjunger
kropp hus

Idiom
Språkbruk
Språk

vad är språk; kanske förstår vi inte språket då ögon icke möts
i mötet i lyssnandet sker öppnandet
ser du markerna;
en gång bars stenar lades i ring runt marken,
bonden vårdade jorden ömt,
planterade frön

frön ligger i moderns famn
Hjärtbladen finner
svarar till ljuset
spirar

Människan använder ofta förstoringsglas för att se; det sker i det lilla.
en gång vandrade människan ur himlens händer
människan bar allt inom sig, i sitt hus i sin kropp i templet
hon bar stenar växter djur allt liv
hon bar elementen allt liv
stjärnor sol måne allt liv inom sig
utanför sig runt
skaparen modern gav värme till därav gavs möjlighet att känna, lägg handen till och känn, känn livet – slut ögonen och upplev.
människan vandrade icke ur himlens händer för att bli herre över, hon bär allt inom samt utanför detta för att förstå, levande förstå sig själv och det omgivande varat.

det är icke straff att dö ty det finns inte död allt är början allt är födelse, se årstiderna se allt liv, det berättar
det existerar
kanske existerar vi inte till fullo

det är så med eldsjälar med vindsjälar med, med- de existerar inte helt förrän den andra vingen är vid deras sida.
de är människa och icke människa
de är här ty de är ljus och värme
Vägvisare stigvisare finnare vad du vill.

jag är hård i orden nu; att offra sig för en älskad för att rädda ett liv – är det rätt
Är det av godo eller är det egoistiskt.
Det finns många berättelser om att sälja sitt liv.
det finns berättelser inom religioner(i min värld är detta icke religion – det är den negativa egoismen/makt) vilka säger; genom att offra ditt liv för en god sak vandrar du till paradiset.
offer; är vackert se detta:
du bakar ett bröd; du ger en bit åter till marken. du röker du ger tobak åter till marken, du skördar du ger åter till marken.
det är lätt att bortse från helheten; vad helhet är.
att vara i helheten är att se jag är inte jag, jag är du.
genom att jag blir du; slår jag icke – jag upplever allt det du upplever.

En gång vandrade människan ur gudomens händer
Detta hände sig där för att gudomen är i människan
Människan är i gudomen.
Det är inte av godo att offra sitt liv;
du spann din livsväv innan du vandrade in i jordsfären,
Nej – vi har inte skapat straff; det gör makt.
Det finns inte en enda sann religion vilken förtäljer straff – människan skrev straffet för att makt skulle leva – all religion är kärlek – ren kärlek.
En gång vandrade människan ur gudomens händer, de bär allt inom sig,
En del av människorna valde att bygga pansarmurar runt sig, de ville vara avskilda, ville vara individer, därigenom blev de tagare;
se trädet, en gren vill vara enskild kan grenen leva utan trädet – se havet en droppe vill vara enskild avskild kan droppen leva utan havet.
tsunamin; vackerfolk lever i ett land, kapitalet tar över, turister sköljer stränder
vackerfolken glömmer anden, den ande de alltid var och är förenad med i.
havet andas, djuren varnar – människan hör ej.
åter – har kapitalet/makten tagit över.
gudomen straffar ej; människan gör detta – hon gör obalans.
nej, grenen, droppen kan ej leva utan helheten, grenen droppen; de vilka valde avskildhet/enskildhet blir tagare de suger kraft äter kraft av helheten.

ser du isen, stuprännan, hör du vindarna;
det sker nu
De gamla orden förs åter.
bibeln, koranen, de helgade skrifterna skrevs inte för då; de skrevs för fram.
de visa folken såg, berättarfolken såg ser; de berättar om människans moral. läser vi orden ur deras källa – ursprunget skriver de icke straff
icke helvete;
de skriver om paradiset vilket väcker den kalla kunskapen in i kärlek

det är sanna ord
varför frågar vi oss så ofta varför
kanske skall vi utbrista
Var för.
Genom dessa två ord förändras en negativ fras; en suckfras till en uppmaning, en mycket viktig positiv uppmaning.
Nämligen; var för.
Genom att vara för
Verkar du för.
Verkar för livets mening.

Livets mening är verklig
Innebörden är verklig
Ytan är inte verklig
Ändå
Än då längtar händer alltid till taktil beröring.
Du har nedtecknat hjärttankar i dagens famn, någon skrev att det djuriska alltid är; kärleken är djurisk eller snarare relationen man/kvinna. Åtrån är djurisk. Så vad är djurisk, vad är mänskligt. Inom människan lever allt: mineral, växt, djur.
Varför – ja, varför bär hon allt inom sig vilket är utanför, bildligt talat.
Varför bär hon – därför bär hon.
Människan är där för att vara för. Genom att människan är där för att vara för lär hon känna sitt djup; sin mångdimensionalitet, sina krafter, därigenom håller hon tyglarna i sina jaghänder.
Med ens ser du att det djuriska inte skall ta över; balansen är harmonin. Det är att undervärdera det djuriska genom att påstå att åtrån är djurisk. Djur älskar med anden/sin ande/sin tanke. Genom taktil beröring, begreppet styr inte – igenkännandet styr – tilliten styr. Då ett djur anfaller har dess balans vridits ur led. En led vilken är ur led/stukad läker med större smärta än ett benbrott. En led vilken är ur led måste dras till rätta/ till rätt läge. Ett benbrott lägges till rätta.
En stukning erfordrar längre mänsklig tid att läka än en fraktur. Stukningen läker men gör sig påmind – minner om slagen.
Res dig ur fångstgropen du slagne
Tillåt dina ögon att brinna
Kasta eld
Stuka icke dig själv
Låt din drapa ljuda över nejden i
Du är.
Duo.


ber det vidare
fulländad skönhet

hennes ansikte skimrar
hennes ögon släpper glimrande silverband
trädtoppars mjukvågor bär hennes steg

hon stannar
ängder begjuts med kärlek
hon lyfter sakta armar brer ut kristallmantel
över toner höres

fulländad skönhet

hennes silverrenar strör månsilver
violens strängar målar skira violers himmelsklädnad

steg andas knarrsånger

jag ser alla dessa oändliga vägar

den vackraste av skålar
är i mina
händer

av eld av hav av jord av vind
vandrad till

slöjor sveper köld
gnisthav väver

svartstängd är ytan
med vänster hand smekes yta

ser rörelsegestalter själens färger alla

jag ser alla dessa oändliga vägar

fulländad är varje blomma varje blad
se det fulländade icke felens brister
icke bristernas fel
se det fulländade
däri
upphör fel och brister
hjärtat; skapelsehjärtat brister
av den nedslående blicken;
den nedslående blicken;
lien vilken skördar
livs väsentlighet
väsens entledigande

jag ser alla dessa vägar oändligt långa

lutar skålen varsamt

strömmar rinner ur skålen
mellan fingrar
vattnar jordhägn
vägar renas i sand

koppareldar brinner skymning
i gröna händers turkoser

en

av vägarna vänder ansikte till
nalkas nära

ett


skimrande ljus andas

jag ber det vidare


kastar spår
silverspann

kastar spår

ur tidens rand

skuggor färgas

blå
drömmar

kristallstavar
skriver

rosenliljas drapa

i silverspann lyftas dina armar

armringar klirra


hör toner ljuda
över
inom


ditt
silversmycke lindas
in
i

solgårds friarvilja


den tolfte fjäderns skrift är helad

slocknad är
så vackert
brann jag

i
stjärnäng

något
lockade

föll i hav

så sällsamt


slocknade

slocknade av hårdvågor

det endast jag vet
är

att var natt flyger jag fri

brinner i stjärndans

där är jag
fredad

fiskefänge

du ser dem stå där
de kastar med kastspö
en fader med son
sonen kastar sänket kroken fastnar
linan är ett enda trassel
för att få loss det hela skulle fadern behöva klättra över bron och befinna sig i dessa strömmar
det är en omöjlighet
har nu fadern det vägledande tålamodet tar han kniven ur sin ficka och skär av linan; tröstar sonen samt säger att de måste öva mera, den bro de står på blir en himmelsbro, linan blir den vackraste ljustråden att beskåda, trasslet reder fadern lugnt och stilla ut med sonen. det finns inte en skugga av vrede eller brådska eller eller, det är förståelse i positiv vägledaranda. inte förklarande och talande över sonens huvud, det är medvarande livsförståelse.
det vilket är inom denna fader är att sonen är i allt, hela denna bild blir en oerhört undervisande vacker bild hur sonen kan reda ut trassel, även om kroken sitter fast går det att lösa situationen.
sonen lär sig ser att det är av godo att vända ansiktet; framsidan till inte ryggen. har fadern inte tålamod sliter han åt sig spöet och bannar gossen. i det ena fallet ingives tillit i det andra rivs faktiska bron ned under gossens fötter, gossen hänger i luften eller i en gapande avgrund, det lever icke vördnad i denna fader, denne fader pratar sönder gossen, gossen förs för tidigt in i den vuxnes skor.
vi har talat om att barnet är, samt att barnet efterhärmar då den vuxne eller situationen är värd att efterhärma.
ser du, denna situation är så stark att den mer eller mindre förlamar gossen,
denne gosse efterhärmar
för att överleva denna situation,
söker vara den förståndige
samtidigt förstår gossen intet av detta ty gossen är i allt.
vi sade att fadern talar över huvudet på gossen
inte med gossen
dels är det ett trassel vid- i rullen
gärningens utfall
dels blir det ett trassel inom gossen
det blir ett förgörande trasselnystan
bilden av ett hotande åskmoln
fadern blir blixtnedslaget
det blir förgörande i den stunden
det kanske kommer en förbipasserande, denne skänker gossen ett varmt leende öga, detta öga ger gossen kraft att leva med hoppet planterat inom sig.
det är så att ljusvandrare alltid finns nära i alla dessa situationer
de är där till överlevnadskraft.
fadern lämnas icke oberörd.

du såg stenarna
det levande forsande vattnet
stenarna kan även vara stenansikten, slutna ansikten
det forsande vattnet kan vara levande vatten vilket söker väcka
det kan tyckas att detta är med våld, det är inte det.

ibland kniper väsendet ihop ögonen, mycket hårt.
barn är mycket leende vackra då de kniper ihop hela sitt ansikte.
vuxna är inte vackra då de kniper ihop sina ögon, ansikten.

hjärtön

se fågeln
vingarna är det markanta
rörelsen, ögonen, näbben är skärpta,
nästintill vassa
huvudet är litet i förhållande till vingarna
inte för intet användes vingpennor till skriftställan
bilden inom detta är att huvudet är litet
i högstadieskolningen möts eleven av lärda, barnet har mer eller mindre omedvetet – oberoende av vilken skolform de befinner sig i.
åter förglömmer ni barnets visdomsfyllda väsen, det talas om barnets ängel, änglavakt, beskyddare och så vidare
barnet har nedstigit och är i jordvärlden, det är egalt inom vilken skolform barnet befinner sig, barnets ängel är barnet och beskyddar eller skyddar barnet – ja, mot medvetandeväckning av mänskligt slag.
glöm icke att barnets medvetande är av vaket slag ty det är medvetet om allt i andeljus.
nåväl skålen har fyllts på med den ena karamellen efter den andra, alla färger, smaker, nyanser, barnet är ungdom i högstadiet, möter så kallade lärda vilka förhoppningsvis lyfter upp karamellerna och fyller dem med tanke.
barnets huvud har stort omfång, var stort nu krymper det, den lärdes huvud är vetenskaplig tanke
de sant lärde har åter det stora huvudet
den lösta tanken.
barnet/ungdomen har behov av detta hur skall det annorstädes fyllas av längtan till frigörelse,
till val.

vid en viss punkt strålar viljan klar
tanken frigörs
sjunker in
blir strålande ljus i pannan
vilket sätter an klangen
röstklangen
denna vilja skapar ord
genom vingarnas rörelse
dessa utgår från hjärtat
hjärtön
den inre friheten lever i fri beslutsprocess
frigjord från ägande
frigjort andeljus är detta
änglasteg

allt detta lever i lotusen i opalrikena
lotusen är den öppnade utslagna opalen
stenens tankeform har genom ljus och värme besannats
stenens profetia har besannats
andas eterandning i eldring
vilket är andeljusets förande verkan
rening, helande av
rening till helande
helande av slaggen

fjäril

larven tycker mången människa inte om
fjärilen älskar hon
barnlarven tycker människan om
fjärilen ungdomen vuxenheten tycker hon inte om

vad
vad är det du säger

det frigjorda barnet är inte ett omtyckt väsen det är besvärligt
ändå är det
larv puppa fjäril allt i ett
*
Denna bild är tämligen visande, ser du in i de timliga stegen vilka människan vandrar, söker hon mer och mer andliga vägar. Hon ser inte sina steg, hon ser inte marken hon ser knappt sin egen näsa i djungeln av terminologiska bjällror vilka mer eller mindre är termiter.
Termiter äter ur upp hela hus i sin hunger
människan tillåter sig att äta upp sitt inre
hon skyr det jordiska
inte alls höjs mången röst
visst är det så
människan vänder blicken uppåt alltid till och med högre är kronan
hon ryser inför dessa mumsande ätande larver, kan inte se att de i sin kärlek i varje rörelse gör krumbuktsprång, visst finns det undantag.
Dessa rultiga larver påminner om det lilla barnet, det lilla barnet är fyllt av aptit det smakar den värld det är.
Smakar äter – vad är det för gest.
Barnet intar den värld det är, barnet inmundigar sig världen.
Det vilket inom citationstecken är utanför kroppen tas in sugs in äts in.
Barnet visar den vuxne de facto att livet världen är ett.

hjärtvingar

barnet ”lär” sig/sig genom leken stegenstegen är jordisk verksamhetanden bor i själensjälen bor i kroppenvi kan dela upp detta hur mycket du vill ändå är allt alltty i nästa andetag säger vi kroppen lever i själensjälen lever i andenär detta väsentligt – nej, det är det inte, det väsentliga är att dessa gör människan till väsen.
dessa hjärtvingar skapar lemmarnas skönhets rörelsekonsternas rörelsevilka är ljusets – värmens rörelsevilka är ljusets rörelse värmens rörelsedet är sannhetens rörelseden allvarsamma viljan, leken.däri lever friheteninte begreppet – tankekroppen frihet vilken stoltserar runt med lånta fjädrarnej detta är andeljuset synliggjortdet är urmänniskans urmeningbli mästareherre över din kroppdenna mästare är lärare, mäster,lärjungen är kroppenyttresjälvet
genom mästaren sker intet av en slump eller en tillfällighetdet är alltid i väl överlagda beslutstegen behöver inte stannas ty de är i en jämn vishetsströmEtt samspråkande samarbete.denne mästare blir aldrig begärsfängslad ty stegen är väsendets därmed helhetens steg därigenom enallomfattande kärlekallomfattande viljaallomfattande frihet
det finns egentligen om du vill tala om begär så kallad drift endast en bärande drift,denna drift är ditt inrehjärtats ringardriftense där – en positiv driftden blir positiv i den medvetna stegvandringengenom att stegen är rot krona stam blir varje steg ett eklaterande av ett helgat äktenskapjag är människa; min strävan är alltid att bli människasträva är icke jämförbart med försöksträva är ren vilja i visshet av; jag är människadetta är människans väsen i sannhet

vill

I många år sökte jag våga säga jag vill
Så fann jag att ordet vill ofta innebär en envilja, en envägsvilja, vilken icke är vilja. Det är mer en substantiell vilja, en subjektiv vilja vilken är subjektivt vill till egen substans vinning.
Fann nycklar
inte fann de föll in i mig; hjärtat viskade: bruka dem
de bär mening.
Att uttrycka meningen är inte att uttrycka en åsikt,
Åsikten är ofta tankeform
Mer och mer söker jag komma bort från egentanken genom att se ordet
låta varje bokstav snabbt uttrycka sitt väsen.
Tänker inte
Tänker inte
efter, betonar inte, skriver i raskt tempo.
Ser sedan ordbilden, vad visar den mig. Detta förfarande är att likna vid berättandet av sagor;
I berättandet av sagor till små barn är det av värde att icke betona ut ur den egna upplevelsen, rösten bör inte vara död; mer är att likna den vid en stilla bäck, varje droppe är
Livsbud.
Varje droppe stiger in i barnet,
Barnet kanske frågar dig varför gjorde han eller hon så;
visst är det svårt att vara vuxen och då
i barnets frågande stund släppa sin klokskap
förmå sig att säga
med kärlek
med den där genuina upplevelsen av att detta är det mest underbara vilket kommer att uppenbaras
verkligen genomsyra sig från rot till krona med att detta är en av de största skatter jag ger dig.
Till viss del kan känslan vara den du hade då du väntade på julafton eller födelsedagen,
Vackerlängtans önskebrunn.
Den vuxne vill så gärna visa sin klokskap, vara klokare,
Vill så gärna dirigera, förklara
Varför göra detta; hav tillit till barnets inre,
Barnet kastade ett mynt, en guldpeng i önskebrunnen, en oblat,
Varför spräcka drömmen med förståndsprat,
Barnet, varje levande väsen har behov av det varma väntapå
Vänta på i tålamod.
Vuxenvärlden har mängder av åsikter
Å – sikt,
Min mening är, en mening består av olika satser
Differentierade satsuppbyggnader, meningar liknande dessa kan förändras och förändras efter åsiktssägarens upplevelse.
Den mening jag avser är inte den åsiktsgivande meningen det är meningen. Naturligtvis kan jag härvid bygga om ordet åsikt.
Å är dels ett vattendrag, är dels visande på: å andra sidan – å dennes vägnar.
Sikt är en vy eller ett synfält det finns klar sikt eller undanskymd eller suddig eller lysande.
Vänder vi så åter till meningen så är det av vikt att se meningen. Hur gör du det, genom att rusa runt och få andra livs åsikter eller genom att lyssna öppen, till ditt inre, till det vinden bär till dig. Det är sant det behöver inte vara vinden, det kan vara elden, regnet i princip vad som helst. Det är så att det inte är vad som helst. De ord vilka förs till dig är änglafingrar de svara till ditt inre. De gräver sig inte in, de är där och det är så att de inte känns komma utifrån de kommer inifrån genom att meningen alltid är ur ett vidare perspektiv än envinklad. Den är inte heller vinklad, den är omfångsrik, meningen är cirkelrund.
Se ryggradens skönhet, se skelettets hela uppbyggnad, men se specifikt ryggraden, denna stam är omsluten av mjuk hud, omsluten är en rund andning. Det raka är omslutet av en mjuk hud.
Att uttrycka sin mening är inte piskrapp, det är att söka gehör i den mötande själen. Det är icke ett ifrågasättande, det är ett tankebefriat samtal, där den egna betoningen är borta.
Där kan samtalet flyta fritt.
Ofta är det en vattendroppe, ofta är det doften av regn, du känner droppen mot kinden, ord faller lätta,
Rännilar bildas, en å synes är i sikte,
Det ultimata gehöret är då ån bäcken livets ström flödar i ljus, flödesljuset belivar varat.
Sagor innehåller alltid upprepningar, hjärtat känner igen
Det kan det inte då din röststegring är befallande av upplevelse
ty det är vad den är vid betoning.
I livet har jag mött många barn; när en människan endast tillåts att tala, annat än på kommando,
Då tystnar hon.
Orden sinar inte de är där i hjärtbrunnen
De stiger fram med rätt vinge runt dem.
Ja, sedan dessa nycklar föll in har jag alltmer sökt skola mig bort från vill till vilja.
Idag ser jag att dessa nycklar alltid har varit med mig.